Det började med Broloppet! Ja ni vet, man skulle inviga den där bron med att kuta från Köpenhamn till Malmö. Eller rättare sagt, det började året innan Broloppet. Ångesten infann sej, springa en halvmara, kanske man skulle träna lite så man inte blir sist över den där bron... Men hur kul e de med löpträning? Jag var faktiskt inne på att lägga ner det hela... Men, så var jag hemma i Jemtland på semestern, en kompis hade köpt en Husabergare som jag fick provköra lite. Å så fick jag blodad tand! 20 år sen jag hade hoj sist, vilket var en Honda 500 OffRoad, grymt kul hoj som jag köpte när jag muckade.

Nåväl, tillbaka på västkusten så råkade jag av en tillfällighet passera Uddevalla när det var VM i MotoCross (nu pratar vi fortfarande -99)... å bara "spontan-svängde-in" å kollade lite på tävlingarna. När jag gick där i depån å filosoferade för mej själv så kom jag på det. Jag skulle åka Gotland Grand National! Det hade jag hört talas om på den tiden jag bodde i Sundsvall i slutet av 80-talet, och jag hade fått för mej att det måste vara skitkul. Jag bestämde mej för att hösten därpå, alltså -00, skulle jag köra GGN. Och det fick bli min morot att fortsätta löpträningen över vintern.

Ett helt år med tråååååkig löpträning innan Broloppet avverkades i början av juni år 2000. Och över bron kom jag, med stor möda ska erkännas, men numera var det var bara en delsträcka till det slutliga målet, GGN. Samma vecka som Broloppet hade jag köpt min första crosshoj, av en kille i Ljungby som brutit handleden och tyckte han hade lite för mycket hojar hemma i garaget när han ändå inte kunde köra. Det blev en Honda CR 250 -99. Nåja, jag hade ägt en Husqvarna 250 cross i slutet av 70-talet hemma i Jemtland, men det vara bara lite skojkörning på skogsvägar och stigar. Dessutom hade jag en gammal Silverpil tillsammans med en barndomskamrat när vi var sådär 12-13 år. Men det var lek och leksaker. Nu skulle det ju satsas, träna och tävla!!!

Stångebroslaget

Mina första trevande försök gjordes på crossbanan här hemma i Stenungsund. Jag hann väl besöka den 4-5 gånger innan jag ställde upp i min första endurotävling, Stångebroslaget. Det var en omskakande upplevelse! Först gick det jättebra, jag kom iväg skapligt i starten och under första varvet körde jag i alla fall om fler än som körde om mej. På första varvet missade jag depån, nåja, soppan skulle nog räcka... men eftersom jag körde utan camelback på den tiden så hade jag verkligen behövt vätskepåfyllning. Det var dessutom högsommardag i början av juli så i mitten på andra varvet började jag känna av vätskebristen, fast jag visste inte då vad det var då för det här var en helt ny upplevelse för mej. Kroppen löd mej inte, jag körde omkull till synes helt omotiverat, hade kramper i hela kroppen, och kämpade mej verkligen till depån. Där tog jag beslutet att åtminstone försöka ta mej till mål och invänta målgång och därefter knuffa hojen över mållinjen och få min medalj!
Slutsats: -Jag gick ut alldeles för hårt, det är viktigt med kolhydratuppladding och man måste ha vätska.

Midnattsloppet

Jag sökte med ljus och lykta efter alla tävlingar som var möjliga att ställa upp i, och en hel vecka efter min första riktiga prövning stod jag på startlinjen till Midnattsloppet i Arvidsjaur (bara sådär 120 mil från Stenungsund, enkel väg). Om jag tyckte Stångebroslaget var tufft så var det en fnysning i jämförelse. Midnattsloppet visar om du är man eller mus. På denna extremt tuffa 27-28 km långa slinga så avverkade jag tre varv. Så trött som jag var efter den tävlingen har jag sällan varit. Och dessutom förnedrad av storheter som PG Lundmark som formligen flög förbi mej, minst två gånger. Jag som till dess trodde att han var en sån där glidare som bara hade en massa onödigt mycket stålar som han inte kunde göra nåt vettigt av och därför brände dom på ökenäventyr som Paris - Dakar. Så fel jag hade... och så otroligt trevligt det har varit att lära känna PG och delvis uppleva ökenäventyret och förstå vilken otrolig massa slit som ligger bakom hans satsningar. Mer om det nån annanstans här på vår hemsida.

Farsan som hade åkt med upp till Midnattsloppet hjälpte mej att lasta hojen på dragkroksstället efter tävlingen, och då hände nåt otäckt. Vänster hand "fastnade" runt handtaget på styret! Jag bara stod där, fastlåst i kramp eller vad det var, i vad som kändes som minuter och kom inte loss. På natten efteråt sov jag inte många minuter, jag hade ont i varenda led och muskel i kroppen. Men jag var stolt! Jag hade kört Midnattsloppet! Och vad jag förstått av dom som kört Midnattsloppet så är det tuffare än alla andra tävlingar, mycket tuffare. Bara Novemberkåsan ska vara värre. Så här med facit i hand så kan jag skriva under på det (fast jag har inte kört kåsan... ännu!) Midnattsloppet är riktigt tufft, jag körde det igen två år senare och klarade då av 5 varv på en något kortare bana. Vid två tillfällen under varvet klättrar man över 100 fallhöjdsmeter, och det är riktigt tuffa branter. Apropå farsan, när jag berättat att jag kört min första tävling så yttrade han följande: "Ske re vä na å håll på ma tockedan för´n familjefar"?

Midnattsloppet, väl i mål så blir man rikligt belönad, trevligare tävlingsupplägg får man leta efter. Starten går kl 8 på kvällen, och målgång blir nån gång före midnatt. Direkt därefter öppnar badhuset, mitt i natten, för alla deltagare för ett välbehövligt bad. Och det här älskar mina barn! Daniel och Andrea har varit med båda gångerna jag kört, och dom gillar det verkligen. Numera har dom ju lärt känna PG och han har blivit deras stora idol, ja min med för den delen.

Nånting annat som är annorlunda med Midnattsloppet är just höjdskillnaden. Visst är det tufft, och man kommer inte alltid upp helskinnad. Men om man har tid att stanna till för ett ögonblick... så har man en fantastisk utsikt däruppe på bergen, man ser långt ut över sjöarna, och det är ljust på himlen trots att klockan är nästan midnatt. Och prisutdelningsceremonin får vi inte glömma, den äger rum i gympahallen i samma hus som badet, mitt i natten. Och jag tror faktiskt att alla får pris, bara det är värt att nämnas tycker jag.

Danmarks Grand National

Ytterligare några veckor senare ställde jag upp i mitt livs tredje tävling. Då hade jag haft min hoj i knappt två månader och så här i efterhand kan man ju undra hur jag tänkte. Jag drog i alla fall över till Danmark och ställde upp i Danmarks Grand National. Och det här är den i särklass roligaste tävlingen av alla. En snabb bana på ca 3 mil, till stora delar mycket crossliknande bana med några rejääääla ler- och vattenhål. Och dessa har jag smakat på! Tävlingen brukar gå sista söndan i juli, och gillar du cross- och enduro och vill pröva på en ganska enkel tävling som är rolig, kör!

More is yet to come...

Oxjakten